Mötet om arbetarnas rättigheter

På vägen hem från ännu en lång arbetsdag såg jag en man och en folksalming som stod framför honom, mitt på torget. Jag gick närmare för att lyssna vad de sa, och han pratade om arbetarnas rättigheter. Han sa att arbetarna i hemindustrin och jordbruket hade haft det jobbigt redan innan och nu fått ännu jobbigare efter den industriella revolutionen. Tiotusentals människor hade blivit av med sin jord och där med deras arbete. De kunde inte försörja sig ordentligt på landsbygden, så befolkningen strömmade in till städerna i stället.
Han sa också att det var mycket skillnad på lönerna. Utbildade arbetare fick 2-3 gånger högre lön än de sämst betalda,och en del välbetalda familjer hade till och med råd att spara pengar då och då. De bodde också i egna hus som de ägde.
Han pausade talet en stund, hämtade andan. Han var illröd i ansiktet och verkade upprörd.
Så fortsatte han;
Arebtarna kan i regel inte läsa eller skriva. De hade ingen rösträtt, och de hade ingen talan att protestera och kräva sin del av Storbtitanniens ökande rikedomar.

Han tog en paus, försökte andas normalt, men det verkade inte gå så bra.Han var verkligen upprörd och jätteröd i ansiktet. Han ställde sig en bit bort och en ny man gick fram för att prata;
Nu började kyrkan och delarav pressen ställa sig på arbetarnas sida. Arbetarna bildade hemliga fackföreningar och samlades efter nattens inbrott. Fackföreingarna var olagliga och de som bildade fackföreningarna kunde dömas till döden.
Efter några år började fabriksägare och politiker förstå att arbetarna hade blivit en kraft att räkna med. Arbetisgivarna upptäckte att de kunde ha nytta av att höja arbetarnas lön. Då kunde arbetarna köpa varor som framställdes i massor och risken för strejker och uppror minskade. Fackföreningar blev lagliga.

Jag gick hemåt med ett leende på läpparna efter att ha hört detta. Då kanske jag skulle kunna få en högre lön och bättre arbetstider. Jag började trivas med tanken på att vi arbetare i fabriker kunde få det bättre!